En blog om:

Samhälle, Miljö, Tillväxt, Ekonomi, Skulder och Sparande, Förberedelser och Peak Oil.

måndag 10 december 2012

Energitjuvar...

Den här tiden på året får man passa sig för alla måsten, borden, och synliga och osynliga krav. Även ifrån de som finns närmare omkring oss. Det kan vara släktingar, eller 'kamrater' man försöker undvika till vardags eller som du känner försöker undvika dig. Orsaken är så klart att kring jul drabbas vi alla av dåligt samvete så att även de som vi absolut inte vill umgås med har vi svårt att säga nej till. Ibland söker vi själva upp dem som vi egentligen inte vill umgås med bara för att det är ju trots allt jul...

Det är ju trots allt jul...brukar det heta. Men ska det verkligen vara så? Om vi inte har något intresse av att umgås med en del människor nära 364 dagar om året varför skall vi då träffas den där sista dagen? Eller varför ska de träffa oss?

Min mamma brukade säga att om människor inte hör av sig halva livet, varför ska de då sedan gå på ens begravning? Vilket är lite av en variant av samma tema. Om det går tillräckligt lång tid, och man inte visar något försök till att hålla kontakt, träffas eller bry sig om. Varför skulle man då komma långt efteråt med ett "måste"?



Eller ännu värre, varför ska vi umgås med de som vi känner egentligen inte vill umgås med oss? Det kan vara ens respektives släkt eller kamrater som du kanske har märkt inte "gillar" dig. Runt jul har vi en så stor press på oss att umgås, att du kan finna dig i eventuellt obekväma situationer. Ett råd kan ju vara, om du verkligen känner att de där människorna inte vill umgås med dig så kanske du inte ska gå dit. Men då brukar man få konsekvenserna. En del tycker att det är den person som inte vill komma som är den osociale och otrevliga.

Samma sak så bör man ju alltid begränsa sitt umgänge med psykiska vampyrer eller energitjuvar. De där människorna som suger ut något ifrån dig. Energi, livslust eller någon annan känsla. Men som inte ger något åter i samma utsträckning. De kanske bara ringer när de vill ha skjuts någonstans, eller behöver hjälp att handla. Frågar dig om du vill gå på festen, "va bra, då kan du ju skjutsa när du ändå ska dit.." osv. Men umgås man med de som bara använder sig av en för att de har nytta av en så brukar man känna detta och det tar energi av en.

Egentligen kanske det handlar om att man har olika behov och befinner sig på olika nivåer. Ibland kan det kännas som att man är mer som en förälder för en person då man alltid får rädda en kompis ur deras kniviga situationer. Om man är på en sådan olika nivå, så är det antagligen i längden inte ett bra sällskap för den som hamnar i föräldrarollen till den andra. En bra och sund relation får ju antagligen båda parter ut något av relationen.

Vems fel är det då när någon inte trivs i ett sällskap? Är det den personens? Är det de övriga som kanske inte heller känner att personen har nått gemensamt med dem. Svaret är väl att det antagligen inte är någons fel. Men frågan är varför vi fortsätter att försöka få någon att passa in eller själva passa in även när det är uppenbart vi är en fågel i fel färg. Varför är det så känsligt att erkänna det. Det är otroligt svårt att "göra slut" med en kompis som man känt att man inte har något gemensamt med längre. Lika svårt eller svårare är det att sätta gränser mot sin egen släkt om det är så att man inte klarar av att umgås med dem.

Själv sitter jag och klurar om det är värt att gå på en fest med människor jag massor av gånger frågat om de vill fika, äta middag eller gå på bio men som alltid brukar tacka nej. Enligt mitt eget resonemang borde ju svaret vara givet. Varför gå någonstans för att umgås med människor som egentligen inte vill umgås? Varför fortsätter man försöka?

Trots det är det ju ingen som vill upptäcka att man är i sällskap där man inte passar in. Kanske är det inte alltid något att göra åt det. Fast man försöker och försöker. Svaret är väl att är man verkligen med människor där man verkligen passar in, och som accepterar en som man är. Då skulle man inte behöva anpassa sig, och försöka så mycket. Då är det kanske bättre att acceptera det och vid något tillfälle sluta försöka. Kanske mår man bättre av att vara själv i det fallet, och försöka vara nöjd med det. Än att gå till obekväma sociala situationer där du hela tiden "känner" att det är fel för dig?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar