En blog om:

Samhälle, Miljö, Tillväxt, Ekonomi, Skulder och Sparande, Förberedelser och Peak Oil.

onsdag 23 maj 2012

Hur var det med jämlikheten och lönerna?

I Sverige så ligger vi för närvarande fyra på en internationell lista som mäter jämlikhet. Det är World Economic Forum som förbundit sig att minska skillnarna mellan könen genom sitt program mot könsskillnader. De främjar kvinnligt ledarskap och jämställdhet på global nivå. http://www.weforum.org/issues/global-gender-gap


De nordiska länderna (Finland, Island, Norge och Sverige) fortsätter att hålla översta platserna på denna lista, då vi har avvecklat över 80% av könsskillnaderna. Dock kvarstår skillnader. Kvinnors löner är en sådan sak som verkar svår att komma till rätta med. Så att även om vi uppnått en relativt hög grad av jämlikhet finns det alltså stora delar kvar att arbeta med.

1858 avskaffades exempelvis lagen om hustruaga i Sverige. Det innebär att innan dess hade män laglig rätt att slå sin fru. Innan 1980 fanns ingen lag mot könsdiskriminering i arbetslivet. Och innan 1982 var kvinnan tvungen att ta mannens efternamn vid giftermål. Det har ständigt gått framåt, men kanske är det så att ju mer skillnaderna minskar desto långsammare verkar utvecklingen gå.

Kvinnodagen har exempelvis funnits i 100 år, och många förändringar skett sedan 1910. Men det finns fortfarande saker som inte har förändrats. Idag är kvinnors lön i genomsnitt 84% av männens. I dagens takt skulle en utjämning av lönebilden ta ytterligare 60 år att komma ikapp.

När det gäller makt och inflytande är bilden splittrad. Sverige har ett av världens minst ojämställda parlament, med 45 procent kvinnor, men har samtidigt aldrig haft en kvinnlig regeringschef. Och så fortsätter det. I börsföretag är 4 procent av styrelseordföranden kvinnor, siffran i statliga bolagsstyrelser är 35 procent. Ju fler kvinnor det finns inom ett yrke desto sämre är lönen. Enligt Medlingsinstitutet tjänade kvinnor generellt 85,2 procent av mäns löner år 2009. År 2010 var kvinnors löner i genomsnitt 85,7 procent av männens lön. Löneskillnaden mellan män och kvinnor är alltså 14,3 procent. (Källa: http://www.mi.se/pdfs/pdfs_2011/Rapp_loneskilln_2010.pdf)

Kvinnor tar fortfarande ut mer är tre fjärdedelar av föräldraledigheten, utför merparten av det obetalda arbetet i hemmet och jobbar mer deltid, särskilt om de har små barn. Det får konsekvenser för bland annat kvinnornas löneutveckling och pension. Det är även ca. 51 år kvar till jämställd föräldraledighet.

Om man med hjälp av standardvägning tar hänsyn till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid kvarstår en oförklarad löneskillnad mellan kvinnor och män på 5,9 procent för hela arbetsmarknaden. Efter standardvägning är det inte längre landstingen som har den största löneskillnaden 2010. Den största oförklarade löneskillnaden, 9,3 procent, återfinns bland tjänstemän i privat sektor. Motsvarande löneskillnad inom landstingen är 4,8 procent.
Den minsta oförklarade löneskillnaden, 0,4 procent, har kommunerna. Arbetare i privat sektor har en löneskillnad på 4,0 procent. Inom staten är den oförklarade löneskillnaden 5,8 procent.

Ojämställdhet på arbetsplatsen kan ta sig många uttryck. Orättvisa löner, svårighet att förena föräldraskap och arbete, missgynnande av deltidsarbetande och könsdiskriminering. Det är svårare för kvinnor att göra karriär. Detta trots att det inte är år 1910, när kvinnor inte ens hade rösträtt. Det finns inget beslut i ledningsgrupper i Sverige om att kvinnor ska hindras i karriären. Det är nog också få som medvetet tycker att kvinnor ska ha en sämre löneutveckling. Ojämställdheten sker helt enkelt, överallt, runt omkring oss, mest hela tiden. Man bör ställa krav på sitt fackförbund och sin arbetsgivare. En av fackets viktigaste uppgifter är att hjälpa medlemmar om de blir diskriminerade.

För alla fackförbund gäller det att försöka komma tillrätta med osakliga löneskillnader. Det gör man genom att arbeta med  t ex lönekartläggning. Även strukturella löneskillnader är viktigt att arbeta med, samt synen på att kvinnor helt enkelt inte ”vill” ha chefsjobb. Som ett exempel så finns det fler personer som heter Jörgen i Sveriges bolagsstyrelser än vad det finns kvinnor.

Sammanfattningsvis så verkar kommunerna generellt sett verkar vara de bästa på att arbeta förebyggande mot löneskillander eftersom den oförklarade löneskillnaden var så låg som 0,4%. Man kan därför säga att kommunernas arbete mot diskriminering och för jämlikhet är bättre än inom den privata sektorn och att det alltså är inom den privata sektorn som värdegrunden inte riktigt rår på gamla värderingar inom samhället. De här delarna i tankarna kring jämlikhet kan vara svårt för arbetsgivaren att nå fram till, men då löneskillnaderna är mindre inom kommunen än inom andra sektorer som statlig eller privat sektor så tror jag att detta även påverkar föräldraledigheten. En del i varför kvinnor i större utsträckning tar ut föräldradagarna är delvis en ekonomisk fråga för familjerna då familjen tappar en större del av sin inkomst när pappan tar ut föräldraledighet om han är den som har den högre lönen.

Vad gäller statistiken och forskningen, så exempelvis enligt TCOs pappaindex tar pappor 22% av föräldradagarna (http://www.tco.se/Templates/Page2____12236.aspx).

I det tempot har vi inte jämställd föräldraledighet förrän om 51 år. Och det är 60 år till jämställda löner, om det går i dagens tempo. Det är alltså ett tag kvar, och ingen anledning att luta sig tillbaka för arbetet för en större jämlikhet kan likaväl börja gå bakåt igen om vi inte fortsätter att bevaka detta område.

4 kommentarer:

  1. Jag har ännu inte träffat någon kvinna i min närhet som klagat över att hon är mer hemma än mammen. Det är snarare så att hon inte vill jobba mer när hon väl fått barn för att det är så fantastiskt och mysigt. Jag är helt i linje med att varje familj sköter sig själv dvs delar som de själva önskar. Vi måste väl lita på att kvinnorna väljer att vara hemma? Jag är man och stannar gärna inte hemma allt för länge. Oj, de får man knappt säga idag. Dock skulle jag ställa upp för min kvinna om hon ville dela. Jag skulle också tycka det vara kul. Men jag är helst inte hemma - min önskan. Önskningar går inte alltid igenom - men man får fråga och tycka - jag är rak i min önskan. Några veckor, helst inte mer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju viktigt att man inte har jämlikhet för "jämlikhetens skull" utan att det alltid utgår ifrån individens val. Men med en normalfördelning kan man ju tänka att på samma sätt som din kvinna vill vara hemma så kan det ju även finnas män där ute, som vill vara hemma, men inte blir hemma för att det bland annat handlar om familjens ekonomi och att denna punkt blir avgörande om båda egentligen vill vara hemma lika mycket. Men du pekar på en annan viktig punkt nämligen att idag är det inte "okej" för en kvinna att vilja vara hemmafru exempelvis. Då ser man inte det som kvinnans val utan som att hon är förtryckt. Där blir ju "jämlikhetsanden" mer något som också hämmar individens egna val.

      Radera
  2. Rymdis. Jag förstår ifrågasättandet. Det är alltid bra att bolla med andras tankar. Men ibland går denna debatt lite väl långt med statstyre om hur vi ska leva. Det finns många män som vill vara hemma och de kan ta min statistik =) För mig är jämlikheten bredare än endast föräldrarledighet dvs hushållssysslor osv.
    Tro mig, jag är uppfödd med ensamstående mamma och kan allt de där Men vill bara inte vara hemma lika mkt =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan är om föräldraledigheten är enda anledningen till att kvinnor hamnar efter i löneutvecklingen? Om man varit hemma med barn, säg 1-2 år beroende på om man har ett eller två barn, så har man eventuellt missat i löneutveckling dessa två år. Men löneskillnaden är 9.3% i privat sektor mellan tjänstenmän beroende på om man är kvinna eller man. Jag tror personligen inte att denna skillnad kan förklaras enbart utifrån de år man eventuellt varit föräldraledig... Så själv bryr jag mig mer om löneskillnaden än om vem som faktiskt blir hemma med barnen. :)

      Radera