En blog om:

Samhälle, Miljö, Tillväxt, Ekonomi, Skulder och Sparande, Förberedelser och Peak Oil.

tisdagen den 21:e maj 2013

Kravaller...

Så det har varit oroligt i Husby de senaste dagarna. Samtidigt har jag ingen aning om vad det är som skapar den sociala oron i området. Vanligtvis när oroligheter uppstår så brukar det bero på:

- Hög arbetslöshet
- Hög andel ungdomar 18-25
- Socioekonomisk bakgrund och ställning i samhället (vilket naturligtvis samspelar med arbetslösheten)


Det är tyvärr sällan det blir kravaller i "de rikas" områden. Vilket även gör det till ett klassproblem. Men det verkar i Husby även finnas många med invandrarbakgrund vilket blir tråkigt utifrån att det alltid riskeras att vändas till att det är ett problem som bara rör de med utländsk bakgrund. När det hela blir ett större samhällsproblem.

Hur motverkar vi segregering i samhället? Hur arbetar vi för att sänka ungdomsarbetslösheten? Hur undviker vi att kravaller och social oro blir allt vanligare i ett samhälle som är på väg nedåt i ännu djupare arbetslöshet och svagare ekonomi.

Ungdomsstyrelsen gjorde för några år sedan fördjupad analys om ungdomars situation i olika delar av Sverige. Resultatet var skrämmande. Enligt analysen stod så många som 38 procent av de unga i Husby utan jobb och studier. http://www.aftonbladet.se/debatt/article16810122.ab


I många länder som har liknande hög arbetslöshet som Sverige har så är arbetslösheten spridd över alla åldersgrupper medan den i Sverige är koncentrerad till de unga. Som därmed saknar hopp och tycker sig stå utanför samhället. Den sortens protester som är så ostrukturerade som att bränna bilar och krossa glasrutor är svåra att bemöta. Antagligen vill ungdomarna göra sin röst hörd och att någon skall lyssna på dem. Men hur får vi en bra dialog i ett sådant läge?

Läs mer om ungdomsarbetslösheten i Europa: http://rymdiz.blogspot.se/2012/04/generation-nollden-forlorade.html

Eller hur var det senast det var kravaller? http://rymdiz.blogspot.se/2012/12/en-krutdurk-av-ungdomar.html

Polisen kommer in med våld och maktspråk (vilket de måste för att skydda liv och egendom). Men samhällets strukturer kan inte hantera det som händer i Husby. Själv har jag också svårt att förstå vad det är som händer och media lyckas inte förmedla några röster ifrån ungdomarna. Så vi fortsätter stå som frågetecken och undra vad det är som de vill...

torsdagen den 16:e maj 2013

Romsk inkludering...

Luleå Kommun är en av fem pilotkommuner som arbetar för romsk inkludering. Bakgrunden är att regeringen såg ett behov av att något behövde göras för romernas situation i Sverige. De gjorde en nulägesanalys och Maria Leissner är en av dem som arbetar för detta. Hon var tidigare folkpartiledare men har gjort en utredning om romernas situation i Sverige.
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/maria-leissner-sanningen-om-romernas-situation-maste-lyftas-fram

Tanken ifrån regeringens sida är att på 20 år (en generation) från 2012-2032 så skall romer ha samma möjligheter som svenskar på arbetsmarknaden. Skolinspektionen, Folkhälsoinstitutet, Boverket och Socialstyrelsen är några av de myndigheter som står bakom detta. Orsaken är att man har sett att vad gäller bland annat möjligheter till arbete, vidareutbildning och studier, samt social omsorg, trygghet och i hälsofrågor så har romer mycket sämre möjligheter än svenskar.


På bilden: Tanja Hagert, som är brobyggare i det romska projektet här i Luleå.
http://www.aftonbladet.se/ledare/sondagsrosten/asapetersen/article12445627.ab

Orsaken är naturligtvis en lång historisk bakgrund av förföljelse av det romska folket. I Sverige finns det fem större grupper av romer av ungefär sjuttio olika grupper som finns i världen. De första romerna kom till Sverige redan på 1500-talet och de har alltså funnits här i femhundra år. Men fortfarande står de i ett utanförskap.

År 1550 så beordrade Gustav Vasa att alla romer skulle lämna landet och de romer som påträffades skulle straffas med döden.

På drottning Kristinas tid (1600-tal) så utvisades romer till Vasa där finska myndigheter förföljde dem. Om de pratade sitt hemspråk så fick de tungan avklippt. Även i Sverige var det tillåtet att hänga en romsk man fram till 1800-talet. Utan att man behövde mer anledning än att han var romsk. Lagen kallades "hänglagen" och tillkom på 1630-talet. Romska barn och kvinnor skulle samtidigt drivas ur landet.

1914 kom inreseförbud för romer, om de lämnade landet kunde de inte återvända till Sverige. 1954 upphörde lagen. Inreseförbudet innebar att romer som var på flykt under andra världskriget inte kunde komma till Sverige för att få skydd.

År 1923 kom en lag om att romer ej fick vara bofasta i Sverige. "Fattigvårdslagen" De fick stanna som längst 3 veckor på samma plats och under vintern fick de stanna som längst 8 veckor. Lagen kom att gälla så sent som 1970 talet. De var alltid tvingade att resa vidare.

Under så sent som 1970 genomfördes fortfarande tvångssteriliseringar av romer. Man beräknar att kanske 63 000 människor blev tvångssteriliserade under den här tiden. Varav ca. 500 av dessa människor var romer. Det genomfördes under vidriga omständigheter, i hemmet. Där myndigheterna kunde komma in och med tvång genomföra det på köksbordet medan barn och familj såg på. Även gravida i 7:e eller 8:e månaden tvångssteriliserades med missfall som följd. Man kan även kalla detta för mord, det som de svenska myndigheterna gjorde mot romer.

Från 1960-talet fick romer gå i skola i Sverige, men ofta under protester ifrån svenskar som tog sina barn ur klassen om en romsk person började där. Föräldrar protesterade och ville att barnen skulle segregeras och hållas åtskilda.

Detta har lett till att romerna har en stor kunskapslucka ifrån tidigare generationer. De har inte haft samma möjligheter att gå i skola i Sverige och därför har de inte haft samma möjligheter att stödja sina barns studier och utbildning. Romer har idag inte samma möjligheter att utbilda sig utifrån att de inte har samma stöd hemifrån.

Nu har vi ett projekt i Luleå som skall arbeta för att motverka alla orättvisor. Detta projekt kallas alltså Projekt för romsk inkludering. Arbetsförmedlingen har även dragit igång med en webbutbildning för att motverka fördomar på arbetsmarknaden som jag uppmanar alla att ta del av.

"Romer utsätts ofta för fördomar och är en diskriminerad grupp på arbetsmarknaden. Fördomarna beror på att många inte har kunskap om romernas traditioner, kultur, språk och identiteter inom gruppen. I Arbetsförmedlingens uppdrag ingår att motverka all form av diskriminering.
"Jämlikhet för romer på arbetsmarknaden", ett kompetensutvecklingsprojekt som finansieras av den Europeiska Socialfonden (ESF). En del av projektet består av en webbutbildning (se länk till höger). Utbildningen tar cirka 90 minuter att genomföra och består både av interaktivitet samt dokumentära inslag. Den är uppdelad i fem kapitel: bättre tillgång till arbetsmarknaden för romer, romers historia och kultur, ditt bemötande, att lyckas på arbetsmarknaden, avslutning och ett kunskapstest.  

http://jamlikhetromer.se/  Arbetsförmedlingens webbutbildning om jämlikhet för Romer. Här finns mycket om   romernas historia som är så okänd för oss. Alla orättvisor som de faktiskt utsatts för av även svenska myndigheter och inte för så värst länge sedan. Detta gör att de saknar tilltro för myndigheter. Det leder till att de inte gärna vill ha kontakt med arbetsförmedling, sjukvård, eller rättsväsende. De står på många sätt utanför samhället. Detta vill vi förändra.

Romer är den största minoriteten i Sverige och det finns mycket här att arbeta för, så att de får samma rättigheter och möjligheter som alla andra här i det här landet.

onsdagen den 15:e maj 2013

Projekt UTAN - Unga Till Arbete i Norr...

Luleå Kommun, Arbetsmarknadsavdelningen, arbetar med projektdeltagare i UTAN (Unga Till Arbete i Norr).

Arbetsmarknadsförvaltningens uppdrag är att, direkt underställd kommunstyrelsen, ansvara för arbetsmarknadspolitik, integrationsfrågor och vuxenutbildning.Verksamheten i förvaltningen hanterar över 4000 personer/år i olika anställningsformer, praktik, utbildning, sommarjobb och integrationsåtgärder.

Syftet med projektet är:

- Att underlätta för unga i åldern 16-24 att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden
- Att stötta unga till att avsluta sin gymnasieutbildning, att få gymnasiekompetens
- Att stötta ungdomar som har ett slutbetyg från gymnasiet med så dåliga resultat att de inte tagit sig vidare till fortsatta studier eller till arbete

http://www.esf.se/sv/Projektbank/Behallare-for-projekt/Ovre-Norrland/Unga-Till-Arbete-i-Norr-UTAN/



Idag hade vi en planeringsdag i Piteå om framgångsfaktorer i projektet som jag är delaktig i. UTAN eller Unga Till Arbete i Norr är ett projekt som riktar sig till ungdomar som behöver komma närmare arbete och studier. Vi är ett projekt som finns både i Piteå och Luleå.

Som siffrorna visar så har vi haft väldigt goda resultat så långt, men då projektet fortsätter till årsskiftet så hoppas vi naturligtvis på att kunna fortsätta ha dessa goda resultat. SROI är en metod för att räkna återbäring på den satsade finansieringen in i projektet. Vi har ett av de bästa resultaten som skådats. 1kr -> 3.84kr i vårt projekt i räknad samhällsvinst.

För individen innebär det att många kommer till arbete, eller studier, att de hittar sina mål som de vill sträva till. De får en större självkännedom och kunskap om arbetsmarknad och jobbsökande. Hittils har 37% av ungdomar som deltagit i projektet gått vidare till studier, och 17% har fått ett arbete.

Bemötande, Tid och Individfokus är en del av våra framgångsfaktorer! 

Man kan bli anvisad till oss i Luleå ifrån Arbetsförmedlingen eller Socialtjänsten i Luleå Kommun. Med samma möjligheter för Piteå kommun och Arbetsförmedlingen i Piteå, att anvisa till UTAN-projektet i Piteå. Ungdomar mellan 16-24 kan alltså komma till oss. 

Välkomna! :)

tisdagen den 14:e maj 2013

Socioekonomi och bidragsjobben igen...

Idag var det socioekonomi på tapeten igen och den här gången pratade vi lite omkring kostnader för om man kan få missbrukare in i en daglig sysselsättning så att de kommer bort ifrån missbruk och istället kommer in i ett arbete. Får dagliga rutiner som stöd för att hålla sig nyktra och drogfria.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Socioekonomisk_analys

Om man efter uppvisad drogfrihet, efter behandlingshem börjar med exempelvis en praktik inom kommunens sysselsättningsenhet och efter kanske ett års praktik kan övergå till anställning. OSA (Offentligt Skyddat Arbete) så kan man spara in följande kostnader.

- Heroinmissbruk, Man, - kostar samhället 2.200.000kr/år
- Amfetaminmissbruk, Kvinna - kostar samhället 1.400.000kr/år
- Alkoholmissbruk, Man - kostar samhället 600.000kr/år
- Alkoholmissbruk, Kvinna - kostar samhället 500.000kr/år

Detta är kostnader för exempelvis rättsväsende, landstinget, kommunen, och staten (försäkringskassan, arbetsförmedlingen) inräknade.

Det finns uträkningar som visar att kan man få 25 personer i sysselsättning som annars skulle kosta samhället närmare 21 miljoner kronor om året, till en kostnad av 6 miljoner så sparar man alltså samhället 15 miljoner. Så även om det initialt ser ut som ökade kostnader för kommunen när de gör dessa anställningar så är det alltså en ren samhällsvinst.


Problemet är dock att vid alla insatser som ett samhälle gör så ser man endast kostnaderna för sin egna verksamhet. Det gör att när kommunen gör en insats så ökar kostnaderna för kommunen medan kostnaderna för rättsväsende, och landstinget sjunker. Men då dessa inte finansieras direkt av kommunen så ser kommunerna i Sverige alltså i första hand bara ökade kostnader för egen del.

Hur kan samhället ta ansvar på ett bättre sätt, med en helhetsbild så att vi i framtiden inte för "stuprörspolitik" och bara tänker på att kostnader kan öka för bara en enskild sektor. Hur kan en omfördelning av medel ske mellan myndigheter eller mellan förvaltningar i samma kommun för den delen?

I övriga nyheter så har Luleå Kommun nu upptäckt att budget för 2014 drabbas av prognoser för en lägre tillväxt och man får in mindre skattepengar än vad man tidigare räknat med. Mindre medel finns att fördela och med de budgetförslag man tidigare räknat efter så hade man mer pengar att röra sig med.Detta ger konsekvenser i att man måste tänka om vad gäller satsningar inför kommande år. Vid sådana tillfällen kan det också vara viktigt att se de socioekonomiska förhållandena på längre sikt. Då detta ger att även om man kanske får en högre kostnad initialt, så kommer kostnaderna för samhället på sikt att sjunka.

Nu går vi även in i en längre period av nolltillväxt och stagnerande tillväxt. Samhället får mindre pengar att röra sig med i framtiden. Då kan det vara viktigt att ha socioekonomiska beräkningar i bakhuvudet då detta faktiskt blir mer ekonomiskt på sikt än kortsiktiga nedskärningar som kanske inte alls är särskilt lönsamma.

Jag skrev lite om socioekonomi även här tidigare: http://rymdiz.blogspot.se/2013/01/socio-ekonomiska-kostnader-for.html

Jag har även skrivit lite om de så kallade bidragsjobbens fördelar, här: 
http://rymdiz.blogspot.se/2013/05/bidragsjobb.html

måndagen den 13:e maj 2013

Det krävs en by att uppfostra ett barn...

Så idag efter jobbet begav jag mig till den lokala mataffären för att skicka ett brev, panta lite och handla. Jag såg där ett barn sitta och gråta och titta på sin plånbok som han öppnade och tittade hur tom den var och sen grät han lite till, så jag var tvungen att stanna och fråga hur det var.

Då berättade den lilla pojken att han hade pantat men att "De tog alla pengarna!!". "Vem då?" frågade jag och då sa han "Pojken som heter ...".


Sedan var det som att han fick tillbaka lite energi eftersom att jag visade att jag brydde mig. Så då gick han runt hörnet för att visa och också för att säga till pojkarna att: "Ge tillbaka mina pengar!!!". Pojkarna skulle då just till att springa iväg och inte stanna och prata, men då verkade en av pojkarnas mamma dyka upp. Hon var irriterad och skulle nog helst struntat i det hela och sprungit iväg hon med. Men då jag stod bredvid pojke nummer ett så var hon tvungen att stanna och prata med barnen. Lite vuxen-tryck på henne så att säga. Hade hon inte gjort detta, att prata med barnen, så hade jag gjort det. Men hon frågade då pojkarna om det var så att de hade pengarna. Så sa pojken som tagit pengarna att de kommit överens om att dela på dem.

Men då började pojke nummer ett störtböla igen och var så uppgiven så han inte orkade prata utan bara satte sig ned på golvet och stortjöt verkligen. Då sade mamman där till honom att: "Ställ dig upp!!" (väldigt irriterat) och pojken ställde sig upp igen. "Vi kom aldrig överens om att dela" försökte då pojken säga. Han grät hela tiden och snyftade "Jag sa aldrig 'JA' till det", och så gråter han igen.

Då frågar mamman pojke nummer ett att: "Var det din pant?", "JAAA!", säger han då. Han har försökt säga detta så många gånger nu. Att det bara var hans pant och de andra barnen hade tagit hans pant. Det var aldrig fråga om att de skulle dela utan det var ju bara hans.

Så tyckte mamman att pojke nummer två måste ge tillbaka pengarna. Han sade då "Vi går ut så får du pengarna här utanför", försökte han då. Det var verkligen en sådan pojke som antagligen skulle gå ut för att lura oss vuxna och sedan aldrig lämna tillbaka pengarna så fort de kom utanför synhåll skulle han strunta i det igen. "Nej, du får ge pengarna nu på en gång, jag vill se att du ger tillbaka pengarna, för nu om fem minuter måste jag vara på jobbet", sa den stressade mamman då. Så ett poäng till att mamman stod på sig.

Pojke nummer två säger då igen "Du får pengarna utanför", försöker han igen. Men då detta inte fungerar så tar han och ger ett 5 kronors mynt till pojken. Pojken sätter dem i sin plånbok och sedan måste han titta i plånboken igen. "Var är TJUUUUGANNN dåååå!!????", tjuter han då igen. Tårarna rinner, ja verkligen sprutar ur hans ögon, så uppgiven och förtvivlad är han.

Pojke nummer två vill fortfarande inte ge tillbaka pengarna utan står mest tyst och avvaktar och tittar på honom. Så till slut, eftersom vi alla står och tittar på honom så tar pojke nummer två till slut upp tjugan och kastar den på pojke nummer ett så den singlar genom luften och hamnar på golvet istället. Sedan så rusar de båda två pojkarna iväg. Men den första pojken han tar sin tjuga och springer till sin cykel och ska bege sig hem.

Jag går och pantar min pant som jag skulle göra från början. Men när jag gjort det så går jag ut igen för att se om jag ser barnen igen. Man vet ju aldrig om de skulle börja om med att trakassera den svagare killen, när de väl var utanför, tänker jag.

Men så står då den lilla pojke nummer ett igen och storbölar utanför affären och hans kedja på cykeln har hoppat av navet, men han kan inte lägga tillbaka den. Så han tjuter och gråter. Men eftersom jag tycker synd om honom så går jag ut och hjälper honom att lägga på kedjan. Jag håller fram och visar hur man får kedjan att bli längre och säger att "Nu kan du lägga på kedjan!" men då tjuter han och säger "Jag kan inte, jag är inte nooog staaaaaaaark!!", och gråter fortfarande. Så då lägger jag på kedjan åt honom, som har kilat fast sig och därför är svår att dra loss. Sedan säger jag till honom "Det var nog inte din dag idag, åk hem och vila lite!"

Så cyklar han iväg med sin cykel och sina pengar och vinglar lite på sin cykel. Jag ser de andra två pojkarna. De ser jag inne i affären. De hade visst en tjuga till så de köper var sin godispåse. Jag tror det var pojke nummer tre som hade tjugan, så tydligen lurade pojke nummer två honom att dela på bara hans pengar. Men så är det att ha vänner som utnyttjar en, inte sant?

Direkt jag såg den första lilla pojken så tänkte jag att han kunde ju lika gärna fått min pant, för det var ungefär samma summa. Men jag tror att för att barn skall lära sig så är det viktigare ta konfrontationen. Även när det handlar om en sådan "struntsumma" som tjugo kronor så är det för de barnen, just då. Nästan som alla pengar i hela världen. Det handlar inte ens om att det bara är pengarna. Men för att barnen innerst inne nog vet detta med "rätt" och "fel" och det är upp till oss vuxna att se till att de lär sig de här reglerna när de är små. Om jag hade gett honom en ny tjuga så hade ingen av dem lärt sig något. 



Det krävs en hel by att uppfostra ett barn. Jag hoppas att alla som råkar någon gång se mitt barn ute i någon situation om jag inte är med. Ändå skulle hjälpa till att reda ut en situation som uppstår. Vi har alla varit barn en gång och det är vi vuxna som måste ha tid att se barnen. Det är lika mycket de här vardagshändelserna som bygger vårt samhälle. Om det skall vara ett samhälle som vi vill ha även när vi är vuxna.

Nu efteråt tänker jag mest på pojke nummer två. Han var en sådan pojke som det kommer bli problem för senare. Han verkar van vid, att komma undan med att göra som han själv vill. Han verkar inte ha några regler. Han får bete sig respektlöst och 'kasta pengar' så att säga. De skulle verkligen behöva prata med honom om många sådana delar i den här händelsen. Jag tror inte alls på den här inställningen som en del har att: "De är ju bara barn". "Barn gör sådant!". Jag tycker inte att vi vuxna skall acceptera det. Vi skall ta det på allvar och prata med barnen.  Inte ha inställningen att: "Det var ju bara tjugo kronor.."

Men vet föräldrarna hur det här barnet är? Bryr de sig? Vet skolan? Om min son betedde sig så där hemskt mot sina "vänner" och inte lyssnade direkt på vuxna. Samt sedan visade respektlöst beteende såsom att kasta saker och springa iväg. Så skulle jag vara oerhört orolig även om barnet bara var kanske 8-9 år gammal. De här beteendena börjar tidigt och får man fortsätta osedd och utveckla fler gränsöverskridande beteenden. Så kommer det sluta illa om bara några år, när han går in i tonåren. Om min son beter sig så ute så hoppas jag att andra vuxna skulle sätta gränser för honom.

Jag hoppas att det här barnet, barn nummer två. Den som tar pengar av andra barn. Växer upp och blir en ansvarstagande vuxen. Jag hoppas verkligen att han kommer att lära sig rätt och fel. Men alla barn gör inte det. Det räcker inte med bara föräldrarna. Det är lika viktigt att skolan, fritids, idrottsföreningen, andra vuxna visar och sätter gränser. 

Det är långt ifrån säkert att alla barn kan lära sig vart gränserna går. Men vi måste alla försöka tillsammans...

onsdagen den 8:e maj 2013

Distraherad med dödliga konsekvenser...

Det har säkert inte undgått någon. Den tragiska olyckan i Eslöv, där en pappa glömde att han hade sitt barn i baksätet i bilen. Körde till sitt arbete. Bytte till firmabil och körde ut på olika uppdrag. När han kom åter till sin bil var det för sent. Barnet dog i en solvarm bil som kan ha nått innertemperaturer på upp emot 85 grader.

Hur kan detta ske? Undrar många.

Orsaken ligger i vårt minne där det som vi gör dagligen allt som oftast går på autopilot. Vanans makt. Där vi har rutiner för vad vi gör. Vi kör till jobbet men vi behöver inte analysera varje del av vägsträckan för vi har kört den tusentals gånger. Hjärnan går inne i sin slummer.

Jag har själv varit en uttröttad småbarnsförälder, som inte fått nog med sömn. Som varit stressad och haft många saker som skall göras på arbetet. Jag har själv kommit på mig själv halvvägs till jobbet och insett att jag har min son i baksätet men som sitter där knäpptyst. Jag har då kört tillbaka till dagis och lämnat av honom där.


Jag har en otroligt kort sträcka från hemmet till jobbet. När jag kör bil tar det 5-7 minuter för mig att komma till arbetet. Den gången jag glömde lämna min son var han alldeles knäpptyst i baksätet och satt väl och funderade på något. De kanske var en tankelucka på 2-3 minuter för mig, innan jag åter upptäckte att jag hade min son i baksätet i sin barnstol och körde sålunda tillbaka till dagis. Men bara de 2-3 minuterna fick mig att inse att jag hade glömt min son. Kan man glömma sitt barn i bara några minuter, komma fram till jobbet och gå in. Så kanske man inte kommer ihåg det sedan på resten av dagen. När man väl kommer till jobbet så är vanans makt att allt är som det ska och man börjar jobba, svara på brev. Telefon, åka ut på uppdrag. Jag kan inte ärligt säga själv vad som hade hänt om jag inte kommit på att jag hade min son med mig.

De som aldrig upplevt en sådan här kort tankelucka kanske aldrig kan förstå detta "hur kan detta ske". Men jag förstod det allt för väl redan den gången. Och fick ångest, kan man tillägga.

Farligast är nog den där tiden innan barnet blir så stort att de kan knäppa lös sig själva. Min son fyller snart sex år och vid det här laget skulle han absolut knäppa loss sig och ta sig ut ur bilen redan efter 1-2 minuter. Men ett sådant litet barn som inte kan ta sig lös har såklart ingen chans, om det blir bortglömt.

En del i den här historien vill framhävda att förskolan skulle ha något slags ansvar att kontakta föräldrar när barn inte kommer till förskolan. Jag skulle säga att det har jag aldrig hört en enda förskola göra, någonstans i landet. Är barnet borta en vecka så kanske de skulle ringa. Men är ett barn borta en dag så är det klart att förskolan kommer att anta att barnet är sjukt.

Orsaken är ju att barn inte går till förskolan själva så kommer inte föräldrar och lämnar barnet så är ju barnet med sina föräldrar och därför finns ingen anledning för en förskola att börja efterlysa barnet. Om det inte är så att det är så mycket frånvaro så att de kan börja undra om barnet överhuvudtaget skall ha en plats på förskolan.

Jag rekommenderar alla att läsa den här artikeln som vann pulitzer priset 2010. Som kanske kan förklara lite av vad det är som händer, när en förälder glömmer sitt barn. Hur kan det ske?
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/02/27/AR2009022701549.html

Winner of the 2010 Pulitzer Prize for Feature Writing

Fatal Distraction: Forgetting a Child in the Backseat of a Car Is a Horrifying Mistake. Is It a Crime?


Mina tankar går till de anhöriga, vänner, släkt, familj, pappan, mamman, förskolepersonal, förskolebarn. Grannar, arbetskollegor, de som arbetar i området där barnet förolyckades. Samt alla som kan komma att tänka "kunde vi ha gjort något". Kunde vi ha upptäckt att det satt ett barn i bilen där utanför arbetsplatsen?

Det var och är en fruktansvärd olycka. Det kan hända vem som helst.

Kanske skulle sådana här olyckor kunna undvikas helt genom att alla små barn placeras på förarplatsen med airbagen urkopplad. För jag tror inte man kan glömma något som är rakt framför en.

lördagen den 4:e maj 2013

IDSAFIX, ränteswappningsfusk på en marknad värd $379 triljarder...

Här under våren händer det ändå en del spännande grejer. En av de större skandalerna i marknaden för ränteswappar. Nu gäller det utredningar av fusk i en skala som aldrig tidigare skådats på den här marknaden. Värdet på marknaden för ränteswappar är ca. 379 triljarder.

En ränteswap innebär en överenskommelse mellan två aktörer om att under en bestämd tidsperiod utbyta ränteflöden. Exempelvis kan en aktör välja att betala en fast ränta i utbyte mot att erhålla rörliga räntebetalningar. Ett swapinstrument fungerar i praktiken som en portfölj bestående av terminskontrakt. I praktisk användning kan en ränteswap fungera som följer. Ett företag har ett lån på totalt en miljon som löper med rörlig ränta. Företagets ledning skulle föredra att halva lånet istället löpte till fast ränta för att minska ränterisken. 


Ett alternativ till att lägga om själva lånet hos banken kan vara att ingå ett swapavtal där företaget betalar ett månatligt belopp som motsvarar en avtalad fast ränta på en halv miljon och istället erhåller rörlig ränta på samma underliggande belopp. Swapavtalet kan i många fall ingås med en annan part än banken som lämnat det ursprungliga lånet. Inga underliggande lånetransaktioner sker, utan endast ränteströmmar som om ett lån fanns.

På den svenska swap-marknaden kan man byta en fast ränta över en period från 1 till 10 år till/från en rörlig ränta som normalt är baserad på 3-månaders STIBOR-ränta. http://www.swedbank.se/foretag/finansiering/ranteswap/index.htm

Fakta om ränteswap hos Swedbank:

- Minsta nominella belopp 10 miljoner SEK eller motsvarande värde i utländsk valuta
- En ränteswap kan när som helst stängas och affären avslutas till rådande marknadspris
- Ett ramavtal avtal tecknas mellan dig och banken
- Varje ränteswap-avtal skräddarsys med avseende på nominellt belopp, start och slutdag, räntevillkor, etc

Värdet på ränteswappar, sätts varje dag baserat på att 10-20 banker rapporterar in siffror och om de ljuger i siffrorna så påverkar de världskursen. Den kursen påverkar i sin tur ränteswaps för stora företag, länder, landsting, kommuner. Det handlar alltså om gigantiska pengar. Hela maskineriet kring detta sköts av ett dussin personer. En avdelning på en av bankerna skall också ha kallats "treasure island" enligt rykte, utifrån vilka stora vinster som de gjorde.

För något år sedan upptäcktes att bankerna fuskade med andra delsystem och fick då betala några miljarder i böter (fickpengar i förhållande till vinsterna de gjorde), men IDSAFIX är en mycket stor härva. Locket verkar dock ligga på, för närvarande medan utredningen pågår. Kanske av oro att skapa instabilitet i det finansiella systemet då det onekligen undergräver förtroendet för hela bankväsendet.

Bland annat har de tydligen ibland fördröjt en inrapportering, bettat mot att värdet skulle sjunka eller öka, sedan rapporterat in siffrorna. Detta påminner lite om hur man hanterat hur guldpriset sätts, men där är det ju färre banker inblandade (är det fem stycken som sätter guldpriset?). Vilket också kantats av skandaler. Sedan hade vi ju LIBOR skandalen, alldeles nyligen. Där man manipulerade inter-bank räntor på en marknad värd 500 triljarder dollar. I den här skandalen är det även samma banker inblandade, nämligen bland annat Barclays, UBS, Bank of America, JP Morgan Chase och the Royal Bank of Scotland. 

London-baserade företaget ICAP, världens största mäklare av ränteswapar, utreds alltså av amerikanska myndigheter för uppförande som låter kusligt likt Libor skandalen. Tillsynsmyndigheterna undersöker huruvida en liten grupp av mäklare vid ICAP kan ha arbetat med upp till 15 av världens största banker att manipulera ISDAfix, ett riktmärke som används runt om i världen för att beräkna priser för ränteswappar.

Hur som helst blir det mycket spännande att se vad en utredning kommer fram till. Känner jag mänsklig girighet rätt så är det mycket troligt att den här marknaden varit riggad på olika sätt. Särskilt i de processer där det råder liten eller ingen insyn och det finns stora pengar att tjäna. 

fredagen den 3:e maj 2013

Bidragsjobb...

Hetsjakt råder för närvarande på de så kallade "bidragsjobbarna". Aftonbladet sköter detta under parollen "Aftonbladet granskar bidragsjobben". Men egentligen handlar det om att man vill starta en folkstorm och avveckla subventionerade anställningar för funktionshindrade, långtidsarbetslösa, nyanlända invandrare samt andra grupper som står långt ifrån den ordinarie arbetsmarknaden.

http://bloggar.aftonbladet.se/oppengranskningbidragsjobben/2013/05/arbetsformedlingen-vi-star-for-kostnaden/

- 124.000 arbetslösa svenskar sysselsätts till en kostnad av 18 miljarder. Skriver man i Aftonbladet. Men man beräknar inte vad det skulle kosta att ha alla dessa människor utanför samhället. Utan subventioner skulle många av dem aldrig komma ut i lönearbete. De skulle ändå medföra kostnader till samhället, men även kostnaden för det mänskliga lidandet. Att aldrig i sitt liv kunna leva ett normalt yrkesliv med yrkesarbete.


Alla artiklar som Aftonbladet skriver på det här ämnet är likadana. Samtliga går ut på att berätta historier om där människor enligt uppgift blir utnyttjade av systemet därför att arbetsgivare -kan- spara pengar på att anställa någon med en funktionsnedsättning. Men man skriver inte att det måste finnas en funktionsnedsättning i grunden. På Aftonbladet låter det som att alla som har subventionerade anställningar är vanliga, friska människor som därför blir utnyttjade när de inte får en anställning på lika villkor som andra.

Men vad man missar att förmedla är att i princip alla de här arbetstillfällena är just skapade arbeten, med stora anpassningar till individen. Arbeten som annars inte hade funnits på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren får göra en stor insats för att anpassa arbetsplatsen till individen för att kunna ta emot de som inte klarar att utsättas för stress, inte kan lyfta tungt. Inte kan ha så många olika moment i sin arbetsbeskrivning. Som kanske behöver mycket handledning i det dagliga arbetet för att kunna fungera på en arbetsplats.

Dolt under det här budskapet är i mitt tycke, en politisk agenda att nu ge sig efter de med en funktionsnedsättning. Att försämra för den här målgruppen, som utan subventioneringar ifrån AF inte skulle kunna ta sig ut i lönearbete.

Tidigare har man i samhället försämrat för grupper såsom långtidssjukskrivna som tappar rätten till sjukersättning eller sjukpenning. Idag har stunden kommit för att försämra för de med funktionshinder.

Aftonbladet kallar alla subventionerade anställningar felaktigt för lönebidrag i många av artiklarna. Medan det i själva verket finns många olika typer av subventionerade anställningar. Här är några:

- Lönebidrag
- Trygghetsanställning
- Utvecklingsanställning
- OSA (offentligt skyddad anställning)
- Instegsjobb
- Nystartsjobb
- SAS samt FSAS (särskilt anställningsstöd, respektive förstärkt särskilt anställningsstöd)

Man kan även som arbetsgivare få handledarstöd och anordnarbidrag. De olika subventionerade anställningarna, utom Instegsjobb och Nystartsjobb. Ges utifrån att man har en funktionsnedsättning. Innan någon får rätt till dessa har man genomgått utredningar angående arbetsförmåga och det kan vara en lång resa innan man har fått en "kodning" vid arbetsförmedlingen och därmed har rätt till någon form av subventionerad anställning.

De olika bidragen ges sedan på olika bidragsnivåer. SAS - särskilt anställningsstöd med en bidragsnivå på 85% kan endast ge under ett år och sedan måste man övergå till en annan subvention. Tiill exempel nystartsjobb och då betalar Arbetsförmedlingen endast arbetsgivaravgiften.

När det gäller exempelvis lönebidrag så kanske man börjar med en hög bidragsnivå på 75% men sedan sänks denna nivå med 5-10% årligen då man räknar med att personen kommer att utvecklas på arbetet och behöva mindre och mindre anpassningar. Sedan kanske man slutar på en nivå på 50-55% lönebidrag utifrån att personen har en funktionsnedsättning och aldrig kommer att komma upp i 100% arbetsförmåga och därmed tappa bidraget. Man kanske behöver den här subventionen till lönekostnaden, hela livet.

Subventionerna är ett sätt för de grupper som annars står mycket långt ifrån den ordinarie arbetsmarknaden att komma ut i arbete. För Instegsjobb, för nyanlända invandrare som varit mindre än tre år i Sverige. Kan arbetsgivaren få ett bidrag på 75% av lönekostnaden. Annars skulle även denna grupp, utan arbetslivserfarenhet i Sverige, kanske inte heller bli anställda.



OSA är en annan subvention, den ges till exempel för att man har vanligtvis ett långtgående missbruk bakom sig. Detta är en rehabiliterande anställning för att en människa skall kunna komma tillbaka ut i arbete. Där krävs det att man är anställd av kommun. Det är därför det heter "offentligt skyddad". Det gäller alltså bara offentliga jobb.

Många subventionerade anställningar är skapade för att passa personens förutsättningar och oftast utför man ej ordinarie arbetsuppgifter. Därför går många på BEA (beredskapsavtalet) istället för AB (allmänna bestämmelser) i sitt anställningsavtal. Detta gör att man inte omfattas av lagen om anställningsskydd utan anställningen avslutas när viss-tids anställningen löper ut. Man anställs exempelvis på ett år i taget som sedan kan förlängas.

Man kan dock även få en tillsvidareanställning på AB och ändå ha en subvention ifrån Arbetsförmedligen i grunden. Man kan till exempel ha ett nedsatt arbetstempo som gör att man aldrig kan arbeta i samma takt som människor som saknar funktionsnedsättningar. Det är därför i mitt tycke inte orimligt att arbetsförmedlingen (staten) kan hjälpa människor till ett fullvärdigt liv. Med stöd till arbetsgivaren får dessa människor en anställning. Om kostnaderna hade varit lika höga, som för att anställa människor utan funktionsnedsättningar hade de kanske aldrig blivit anställda till att börja med.

Eftersom överenskommelsen för anställningen innan Arbetsförmedlingen beviljar ett bidrag, skall innehålla ett underlag där det framgår vilka anpassningar som skall ske ifrån arbetsgivaren så borde alltså en anställd på exempelvis lönebidrag. Som upplever sig orättvist behandlad och utnyttjad av sin arbetsgivare. Gå tillbaka till Arbetsförmedlingen och genom dem ge påtryckningar till arbetsgivaren om att den ursprungliga överenskommelsen är det som gäller. Facket är ju annars en bra kontakt att ha. Men genom att ha med Arbetsförmedlingen så kanske de inte skulle fortsätta godkänna subventionerade anställningar till en arbetsgivare som inte följer överenskommelserna.

I en del av artiklarna hos Aftonbladet, står även att man inte har någon anställningstrygghet som "lönebidragare". Vilket inte är sant. Man har ett anställningsavtal och det som står i avtalet är ju det som skall följas. Om man är anställd på viss-tid så har man en anställning från och med - till och med, de datum som står i anställningsavtalet. Man kan som sagt även bli tillsvidareanställd även på en subventionerad anställning.



Jag hade önskat mer nyanseringar i artiklarna ifrån Aftonbladet. Som det är nu så skapar de inte en förståelse för vad subventionerade anställningar egentligen är. Utan med onyanserad propaganda kommer man istället leda folkstormen till att de här subventioneringarna avskaffas. Vad är syftet? Skall vi inte kunna hjälpa människor att växa och komma sig ut i arbete?

Denna försämring om man avskaffade subventionerade anställningar, skulle dock ligga i linje med alla andra försämringar som drabbat vårt samhälle de senaste åren. När tiderna blir sämre vill man gärna ge sig på de svagaste grupperna först. Sjuka, gamla, funktionshindrade, är ju klassiska grupper att ge sig på. Jag hoppas verkligen att jag har fel och att de här subventionerna inte alls försvinner med tiden. Men däremot att arbetsförmedlingen får fler resurser (mer personal) att göra uppföljningar och kunna sköta de här bidragsbesluten på ett bättre sätt. Så att de fungerar som det är tänkt ursprungligen, politiskt. Att de skulle fungera.

Jag vet att de redan håller på att skärpa sig. Ett nytt beslut ifrån Arbetsförmedlingen taget den 30/4 2013, gör att endast chefer får fatta beslut om förlängningar och nya beslut om subventioner. Det gör att för närvarande i Luleå behöver de minst tre veckor på sig att ta ett beslut. Så kan det visserligen inte heller fungera för det stoppar upp hela systemet. Arbetsförmedlingen måste kunna delegera besluten till sina anställda för att det skall fungera. Men kanske är det här ett sätt, att under en tid. Kunna granska sig själv och få ordning på de här subventionerade anställningarna över hela riket.