Så idag efter jobbet begav jag mig till den lokala mataffären för att skicka ett brev, panta lite och handla. Jag såg där ett barn sitta och gråta och titta på sin plånbok som han öppnade och tittade hur tom den var och sen grät han lite till, så jag var tvungen att stanna och fråga hur det var.
Då berättade den lilla pojken att han hade pantat men att "
De tog alla pengarna!!". "
Vem då?" frågade jag och då sa han "
Pojken som heter ...".
Sedan var det som att han fick tillbaka lite energi eftersom att jag visade att jag brydde mig. Så då gick han runt hörnet för att visa och också för att säga till pojkarna att: "
Ge tillbaka mina pengar!!!". Pojkarna skulle då just till att springa iväg och inte stanna och prata, men då verkade en av pojkarnas mamma dyka upp. Hon var irriterad och skulle nog helst struntat i det hela och sprungit iväg hon med. Men då jag stod bredvid pojke nummer ett så var hon tvungen att stanna och prata med barnen. Lite vuxen-tryck på henne så att säga. Hade hon inte gjort detta, att prata med barnen, så hade jag gjort det. Men hon frågade då pojkarna om det var så att de hade pengarna. Så sa pojken som tagit pengarna att de kommit överens om att dela på dem.
Men då började pojke nummer ett störtböla igen och var så uppgiven så han inte orkade prata utan bara satte sig ned på golvet och stortjöt verkligen. Då sade mamman där till honom att: "
Ställ dig upp!!" (väldigt irriterat) och pojken ställde sig upp igen. "
Vi kom aldrig överens om att dela" försökte då pojken säga. Han grät hela tiden och snyftade "
Jag sa aldrig 'JA' till det", och så gråter han igen.
Då frågar mamman pojke nummer ett att: "
Var det din pant?", "
JAAA!", säger han då. Han har försökt säga detta så många gånger nu. Att det bara var hans pant och de andra barnen hade tagit hans pant. Det var aldrig fråga om att de skulle dela utan det var ju bara hans.
Så tyckte mamman att pojke nummer två måste ge tillbaka pengarna. Han sade då "
Vi går ut så får du pengarna här utanför", försökte han då. Det var verkligen en sådan pojke som antagligen skulle gå ut för att lura oss vuxna och sedan aldrig lämna tillbaka pengarna så fort de kom utanför synhåll skulle han strunta i det igen. "
Nej, du får ge pengarna nu på en gång, jag vill se att du ger tillbaka pengarna, för nu om fem minuter måste jag vara på jobbet", sa den stressade mamman då. Så ett poäng till att mamman stod på sig.
Pojke nummer två säger då igen "
Du får pengarna utanför", försöker han igen. Men då detta inte fungerar så tar han och ger ett 5 kronors mynt till pojken. Pojken sätter dem i sin plånbok och sedan måste han titta i plånboken igen. "
Var är TJUUUUGANNN dåååå!!????", tjuter han då igen. Tårarna rinner, ja verkligen sprutar ur hans ögon, så uppgiven och förtvivlad är han.
Pojke nummer två vill fortfarande inte ge tillbaka pengarna utan står mest tyst och avvaktar och tittar på honom. Så till slut, eftersom vi alla står och tittar på honom så tar pojke nummer två till slut upp tjugan och kastar den på pojke nummer ett så den singlar genom luften och hamnar på golvet istället. Sedan så rusar de båda två pojkarna iväg. Men den första pojken han tar sin tjuga och springer till sin cykel och ska bege sig hem.
Jag går och pantar min pant som jag skulle göra från början. Men när jag gjort det så går jag ut igen för att se om jag ser barnen igen. Man vet ju aldrig om de skulle börja om med att trakassera den svagare killen, när de väl var utanför, tänker jag.
Men så står då den lilla pojke nummer ett igen och storbölar utanför affären och hans kedja på cykeln har hoppat av navet, men han kan inte lägga tillbaka den. Så han tjuter och gråter. Men eftersom jag tycker synd om honom så går jag ut och hjälper honom att lägga på kedjan. Jag håller fram och visar hur man får kedjan att bli längre och säger att "
Nu kan du lägga på kedjan!" men då tjuter han och säger "
Jag kan inte, jag är inte nooog staaaaaaaark!!", och gråter fortfarande. Så då lägger jag på kedjan åt honom, som har kilat fast sig och därför är svår att dra loss. Sedan säger jag till honom "
Det var nog inte din dag idag, åk hem och vila lite!"
Så cyklar han iväg med sin cykel och sina pengar och vinglar lite på sin cykel. Jag ser de andra två pojkarna. De ser jag inne i affären. De hade visst en tjuga till så de köper var sin godispåse. Jag tror det var pojke nummer tre som hade tjugan, så tydligen lurade pojke nummer två honom att dela på bara hans pengar. Men så är det att ha vänner som utnyttjar en, inte sant?
Direkt jag såg den första lilla pojken så tänkte jag att han kunde ju lika gärna fått min pant, för det var ungefär samma summa. Men jag tror att för att barn skall lära sig så är det viktigare ta konfrontationen. Även när det handlar om en sådan "struntsumma" som tjugo kronor så är det för de barnen, just då. Nästan som alla pengar i hela världen. Det handlar inte ens om att det bara är pengarna. Men för att barnen innerst inne nog vet detta med "rätt" och "fel" och det är upp till oss vuxna att se till att de lär sig de här reglerna när de är små. Om jag hade gett honom en ny tjuga så hade ingen av dem lärt sig något.
Det krävs en hel by att uppfostra ett barn. Jag hoppas att alla som råkar någon gång se mitt barn ute i någon situation om jag inte är med. Ändå skulle hjälpa till att reda ut en situation som uppstår. Vi har alla varit barn en gång och det är vi vuxna som måste ha tid att se barnen. Det är lika mycket de här vardagshändelserna som bygger vårt samhälle. Om det skall vara ett samhälle som vi vill ha även när vi är vuxna.
Nu efteråt tänker jag mest på pojke nummer två. Han var en sådan pojke som det kommer bli problem för senare. Han verkar van vid, att komma undan med att göra som han själv vill. Han verkar inte ha några regler. Han får bete sig respektlöst och 'kasta pengar' så att säga. De skulle verkligen behöva prata med honom om många sådana delar i den här händelsen. Jag tror inte alls på den här inställningen som en del har att: "De är ju bara barn". "Barn gör sådant!". Jag tycker inte att vi vuxna skall acceptera det. Vi skall ta det på allvar och prata med barnen. Inte ha inställningen att: "Det var ju bara tjugo kronor.."
Men vet föräldrarna hur det här barnet är? Bryr de sig? Vet skolan? Om min son betedde sig så där hemskt mot sina "vänner" och inte lyssnade direkt på vuxna. Samt sedan visade respektlöst beteende såsom att kasta saker och springa iväg. Så skulle jag vara oerhört orolig även om barnet bara var kanske 8-9 år gammal. De här beteendena börjar tidigt och får man fortsätta osedd och utveckla fler gränsöverskridande beteenden. Så kommer det sluta illa om bara några år, när han går in i tonåren. Om min son beter sig så ute så hoppas jag att andra vuxna skulle sätta gränser för honom.
Jag hoppas att det här barnet, barn nummer två. Den som tar pengar av andra barn. Växer upp och blir en ansvarstagande vuxen. Jag hoppas verkligen att han kommer att lära sig rätt och fel. Men alla barn gör inte det. Det räcker inte med bara föräldrarna. Det är lika viktigt att skolan, fritids, idrottsföreningen, andra vuxna visar och sätter gränser.
Det är långt ifrån säkert att alla barn kan lära sig vart gränserna går. Men vi måste alla försöka tillsammans...
